Emma

• Jag har en obsession av läppbalsam av olika slag och måste ha med mig ett nästan överallt.
• Att stöka ner och slänga kläder överallt är jag väldigt duktig på trotts att jag jobbar med att just vika kläder snyggt och prydligt. Tyvärr har detta inte lyckats följa med hem.
• Väldigt ofta får min familj en privatkosert när vi åker bil då jag älskar att sjunga med i alla sånger som kommer på radion. Om de uppskattar det? Hmm nja inte direkt kanske haha.
• Jag har en lätt forbi för fötter
• Jag blir ibland väldigt fokusera på endast en sak utan att kunna släppa det och det blir det enda jag kan tänka på. Jag måste göra/fixa det innan jag kan lägga det åt sidan och fullt koncentrera mig på andra saker.

 

Varför ska det vara så svårt? Att bara nöja sig med det man har där man är. Jag är en sån person som aldrig riktigt nöjer mig, jag längtar och vill nästan alltid framåt. Tänker att när jag åker dit då kommer jag bli lycklig och inte längta mer eller när jag klarat av denna skolvecka då ska jag sluta längta framåt och bara vara. Som sagt jag är väldigt dålig på det där med carpe diem. Samma sak gäller det med saker, att om jag köper den där fina tröjan då kommer jag ha precis allt jag vill ha och nöja mig. Men detta är ju bara något jag intalar mig för jag vet ju precis som alla andra att nästa vecka kommer nya saker jag vill bli av med eller en ny super snygg tröja jag går och dräglar efter.

Just nu har jag verkligen ingenting i mitt liv egentligen att klaga på, just nu har jag en väldigt bra uppgång i mitt liv. Detta gör också att jag nästan får panik av att jag är en sån fruktansvärt jobbig framåtsträvare som inte riktigt kan njuta av allt som är så bra just nu och dagarna bara försvinner.

Men jag tror att det är bra att ha saker att se fram emot och vilja till men det måste ha en viss gräns. Jag har så mycket i mitt liv att se fram emot just nu och jag är verkligen så lyckligt lottad. Jag är bara rädd att jag kommer låta dessa dagar försvinna förbi mig. Men hur gör man för att leva i nuet då? Tycker det är något som så många tjatar om men aldrig riktigt förklarar hur man ska göra, för det är ju svårt.  Jag gör så att jag försöker att tänka ibland på allt det jag har och alla fina människor jag har runt omkring mig och uppskatta dem. För när jag gör det känns den där himla tröjan som jag säkert kommer tröttna på om några veckor inte så viktigt längre och provet som väntar inte lika jobbigt. Men jag är dålig på det och måste verkligen jobba med att nöja mig. Att vara lycklig med det jag har här och nu för det är på många sätt det enda jag behöver.

För ett par dagar sen läste jag en så sjukt bra artikel om att vara rädd för att misslyckas. Den stämde så himla väl in på mig och jag kände igen mig. Den där idiotiska känslan av att det skulle vara fel att misslyckas.

Jag är en sådan person som alltid har lidit av dåligt självförtroende, genom lågstadiet och början av högstadiet var jag en ganska blyg tjej som väldigt sällan öppnade munnen och faktiskt sa vad jag tyckte och tänkte. Mest för att jag var rädd för att göra fel och säga fel. Jag var helt enkelt en tjej med alldeles för höga krav på mig själv och jämförde mig alldeles för ofta med alla andra och ville vara alla till lags. Mitt självförtroende låg då på noll och jag minns så väl första gången jag skulle ställa mig inför klassen och hela jag var som ett darrande asplöv. Kroppen, rösten, allt. Rädslan för att göra fel och göra bort sig fick allt för ofta ta över.

Men så i ungefär åttan så hände något och det vände för mig. Jag började plötsligt säga saker och ta plats. Jag ställde mig framför klassen med lite mindre skakiga ben och jag vågade mer. Mycket berodde på min bästa vän som alltid fanns där och fick mig att våga vara jag, men också andra personer som jag nu på senaste tiden har insett hjälpt mig mycket med att bli den jag är idag. 

Jag är idag en mycket självsäkrare och jag har under det senaste halvåret gått igenom en period då jag som person har växt och mognat väldigt mycket. Jag har lärt mig att inte bry mig så mycket om vad andra tänker och tycker om mig. Gillar de inte mig för den jag är har det inget i mitt liv att gör punkt. Men känslan av att vara rädd för att misslyckas finns ändå där och gör sig påmind då och då. Framför allt när jag ska stå inför folk och prata så kommer den där osäkerheten tillbaka och jag vill helst krypa ihop och gömma mig någonstans. Men det är något jag ständigt jobbar på och något jag ständigt kommer behöva jobba på. 

Men att lyckas handlar om att just våga misslyckas. Jag har insett det, att allt inte är perfekt från början och man måste våga misslyckas och sedan resa sig och prova igen och igen. Vet ni hur många framgångsrika personer det finns i världen som har lyckats tack vare att det inte gav upp när det misslyckades? Till exempel, The Beatles nekades skivkontrakt för att skivbolaget "inte gillade soundet och gitarrmusik var på väg ut". Stev Jobs som har revolutionerade hela mobilmarknaden med iphonen fick en gång i tiden sparken från ett dataföretag. Walt Disney fick sparken från en tidning eftersom han "saknade fantasi och hade brist på originella idéer". JK Rowlings gick till 12 olika bokförlag men ingen ville ge ut första boken av Harry Potter. Idag är dessa personer super framgångsrika tack vare att de inte gav upp trotts misslyckanden. Du och de du gör kommer inte att bli älskat och omtyckt av alla, du måste bara tro på dig själv. Klarar dessa personer att resa sig och prova igen efter såna här misslyckanden så varför skulle inte du och jag?

Jag är bara 16 år och att vara osäker på sig själv är inte direkt ovanligt, men när den där tanken på att vara rädd för att inte lyckas eller vara tillräckligt bra dyker upp så försöker jag tänka på dessa kända personer som faktiskt även de har misslyckats precis som så många andra runt omkring mig. Vi är inte mer än människor. Man misslyckas men det handlar om att resa sig upp och köra igen.

Jag vill bara att du där ute som är precis som jag, rädd för att misslyckas, ska veta att du inte är ensam. Runt omkring dig finns det massa människor som är minst lika rädda som du. Men att våga misslyckas handlar om att växa som person och jag vet att varje gång jag faktiskt ger mig själv tillåtelse att göra det så är det en prestige för mig. Varje gång jag struntar i den där idiotiska rädslan och faktiskt vågar misslyckas så vet jag också att chansen att lyckas finns där och är mycket mycket större.